Tankar om det svenska samhällets förmåga till skydd mot CBRN-händelser

Några tankar om det svenska samhällets förmåga till skydd mot CBRN-händelser.

Vi lever i en föränderlig värld som präglas av kriser och krig som sker både fjärran och i Sveriges närområde. Kriget i Syrien och krisen i Ukraina är några exempel på händelser som präglar vår omvärld. I bägge fall finns uppgifter (mer eller mindre bekräftade) om användning av kemiska stridsmedel. Till detta bör tilläggas att det finns olika terroristiska grupperingar och organisationer som visar sitt intresse för CBRN-vapen och det bedöms att dessa organisationer kan ha CBRN-vapen i relativt primitiv form. Därför ställs nu frågan om det svenska samhällets förmåga till skydd mot CBRN-händelser på sin spets.

Tyvärr kan vi konstatera att det svenska samhällets förmåga till skydd mot CBRN-händelser är otillräckligt. Problemet kan brytas ned i flera delproblem: otillräcklig förmåga att inhämta och analysera underrättelse, dålig samverkan mellan de myndigheter som har ansvar vid CBRN-krishantering, kunskapsbrister hos politiker gällande krishantering och stabsmetodik, otillräcklig vårdkapacitet i fråga om CBRN-relaterade skador samt sist men inte minst bristande kunskaper hos allmänheten.

I fråga om otillräcklig förmåga att inhämta och analysera underrättelse måste konstateras att FRA, SÄPO och MUST har otillräckliga resurser för att bedriva aktiv underrättelseinhämtning. Resurserna som dessa myndigheter tillförs är inte dimensionerade efter omvärldsläget. Samtidigt ställer situationen i omvärlden de svenska underrättelseorganisationerna inför nya utmaningar. Den svenska Försvarsmaktens internationella engagemang (t.ex. i ISAF) leder till att svenska staten och medborgare betraktas som legitima mål av anhängare till olika extremistiska organisationer. En annan utmaning härleder från IS framväxt och krigsturism.

Det finns ungefär ett 30-tal svenskar som deltar i väpnade strider i östra Ukraina (dessa frivilliga hör huvudsakligen till högerextrema kretsar) och ungefär 300 svenska medborgare som strider på IS sida. Med hänsyn till dessa personers stridserfarenheter och åsikter uppstår frågan om vilka kunskaper och intentioner de kommer med till Sverige? Även det faktum att IS har tagit kontroll över vissa irakiska fabriker, tidigare fabriker för kemiska vapen skulle betraktas som varningstecken och skulle föranleda omfattande underrättelseanalytiskt arbete.

Trots att de svenska myndigheterna besitter stor kunskap inom sina respektive ansvarsområden präglas det svenska CBRN-krishanteringssystemet av dåligt samspel mellan olika aktörer vilket beror på otillräcklig kunskap om övriga aktörers kompetens och resurser. I FOI:s rapport Samhällets förmåga att hantera en antagonistisk händelse med farliga ämnen (2012) poängteras bl.a. att ”det saknas och behövs en samlad bild och överblick över de CBRN-resurser som finns i Sverige vid akuta situationer”. Även behovet av att skapa bredare CBRN-grupper med ett brett perspektiv och experter från olika myndigheter uppmärksammades i sammanhanget. En annan åtgärd som kan förbättra situationen är skapandet av ett svenskt resursregister samt införande av rutiner gällande snabb och enkel beställning av önskade utrustning.

Krisledningsnämnden är en kommunal nämnd som fullgör uppgifter under extraordinära händelser i fredstid. I enligheten med Lag (2006:544) om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap (LEH) kan krisledningsnämnden fatta beslut om att överta hela eller delar av verksamhetsområden från övriga nämnder i kommunen eller landstinget i den utsträckning som är nödvändig med hänsyn till den extraordinära händelsens art och omfattning (Kap. 2 § 4). Samma lag (Kap. 2 § 8) stadgar att kommuner och landsting skall ansvara för att förtroendevalda och anställd personal får den utbildning och övning som behövs för att de skall kunna lösa sina uppgifter vid extraordinära händelser i fredstid. Det bör konstateras att det finns flera utbildningar som kan vara aktuella i LEH:s Kap. 2 § 8 sammanhang (bl.a. utbildningar som ingår i MSB:s kursutbud). Trots detta måste poängteras att det inte finns enhetliga utbildningsplaner som fastställer utbildningsinnehåll vilket kan leda till att krisledningsförmågan kan försämras avsevärt, speciellt i de situationer där flera kommuner måste samspela för att hantera en större regional händelse.

Gällande sjukvårdsberedskap måste sägas att det finns några få (mindre än 10) vårdplatser i Linköpings och Huddinge universitets sjukhus som är speciellt anpassade till vård av patienter skadade i CBRN-händelser. Till detta bör tilläggas att den svenska sjukvården är drabbad av allmän personalbrist. Även privatisering av sjukvården med minskad personalstyrka och ökat krav på effektivitet som följd kan ses som en utmaning i sammanhanget. Allt detta som nämns ovan kommer att föranleda en kris i den svenska sjukvården vid en större CBRN-händelse då vårdkvalitén inte skulle kunna upprätthållas av den allmänna sjukvården.

Även bristande kunskaper hos allmänheten kring CBRN-problematiken bör uppmärksammas i sammanhanget. CBRN-händelser kräver aktiva åtgärder inte bara från myndigheterna utan även från den enskilde individen som befinner sig i det kontaminerade området. I dagens Sverige informeras inte samhället på ett aktivt sätt om CBRN-problematiken och åtgärder som skall vidtas vid den ovan nämnda typen av händelser. Det finns inte heller tillgänglig litteratur som riktar sig till allmänheten och som beskriver hur den enskilde individen skall bete sig vid CBRN-händelser. Den senaste skriften som tangerar ämnet och som författaren lyckades identifiera är ”Överleva i det sårbara samhället” av M. Ekeblom, S. Källman och L. Fält tryckt 1992 (ICA bokförlaget). Till detta bör tilläggas att det inte finns varken publikationer eller riktlinjer som riktar sig till allmänheten och som tangerar frågan om terrorattentat i allmänhet och CBRN-attentat i synnerhet. Bristfälliga kunskaper gällande problematiken präglar även frivilliga försvarsorganisationer som kan agera vid krissituationer.

Som exempel kan nämnas Civilförsvarsförbundet som ”organiserar och utbildar riskmedvetna, engagerade och ansvarstagande medborgare”. Organisationen arbetar för säkerhet både till vardags och vid kriser i samhället. Förbundet har ganska stort kursutbud och är engagerad i grundläggande utbildning av Frivilliga resursgrupper (FRG). Trots detta bör poängteras att ämnet CBRN ej tangeras av organisationen. Då det är MSB som är uppdragsgivare åt förbundet är situationen symptomatisk för hela samhället och präglar samhällets syn på problematiken.

Från framställningen ovan framgår att det finns en hel rad problem som försämrar det svenska samhällets förmåga till skydd mot CBRN-händelser. Alla dessa problem kräver aktiva åtgärder från myndigheternas sida och det första steget mot problemlösningen skulle vara ett erkännande av problemet.